ett slag för gummi
Det är befriande att ha gummistövlar på fötterna. Att bara kunna gå rakt fram genom slask och vattenpölar utan att behöva oroa sig för att bli blöt om fötterna. Att få känna sig som ett lekfullt barn med rosiga kinder. (även om jag kände mig betydligt äldre än vattenpölshoppningsålder när jag paserade en lågstadieskola och såg alla galonprydda barn med bekymmerlösa och rosiga ansikten)
Det pratas mycket om framtiden på alla håll för tillfället. Studieplaner och jubbutsikter funderas det över, diskuteras det om och vänds det ut och in och upp och ned på. Oftast resonerar man fram och tillbaka i all oändlighet utan att riktigt komma till några nya insikter. Jag ska inte sticka under stol med att jag tycker att det är kul att lyssna till andras planer, speciellt när de är utstakade in i minsta detalj. Det hade alltså inte passat sig att ringa in till Krister idag och berätta att detta ämne är mitt tristaste samtalsämne att lyssna till. Men om man kan få lyssna till andra men inte måste tala om det själv så hade ämnet helt klart kommit högst upp på listan "trista samtalsämnen att själv tala om".
Det är inte själva pratande som är problemet egentligen. Det är när snacket förvandlas till ältande och man mentalt står och trampar på precis samma fläk i vad som känns som en oändlighet.
Man skulle kunna önska att man slapp hela karusellen om man blundar och låttsas att man är osynlig. Precis som man gjorde när man var liten. Men som pappa sa så är Vi just nu på första bladet i livet. Vi blir inte yngre och tiden kommer inte stanna upp hur vi än försöker så osynlighetstaktiken är bara att glömma.
Men man kan ju alltid hoppa lite i vattenpölar nu och då om det känns bättre. Såklart. Bekymmersfritt, rosigt och enkelt. Sen är det bara att bita ihop och likt Ronja ge ifrån sig ett avgrundsvrål "Framtiden, här kommer Jag!"
Det pratas mycket om framtiden på alla håll för tillfället. Studieplaner och jubbutsikter funderas det över, diskuteras det om och vänds det ut och in och upp och ned på. Oftast resonerar man fram och tillbaka i all oändlighet utan att riktigt komma till några nya insikter. Jag ska inte sticka under stol med att jag tycker att det är kul att lyssna till andras planer, speciellt när de är utstakade in i minsta detalj. Det hade alltså inte passat sig att ringa in till Krister idag och berätta att detta ämne är mitt tristaste samtalsämne att lyssna till. Men om man kan få lyssna till andra men inte måste tala om det själv så hade ämnet helt klart kommit högst upp på listan "trista samtalsämnen att själv tala om".
Det är inte själva pratande som är problemet egentligen. Det är när snacket förvandlas till ältande och man mentalt står och trampar på precis samma fläk i vad som känns som en oändlighet.
Man skulle kunna önska att man slapp hela karusellen om man blundar och låttsas att man är osynlig. Precis som man gjorde när man var liten. Men som pappa sa så är Vi just nu på första bladet i livet. Vi blir inte yngre och tiden kommer inte stanna upp hur vi än försöker så osynlighetstaktiken är bara att glömma.
Men man kan ju alltid hoppa lite i vattenpölar nu och då om det känns bättre. Såklart. Bekymmersfritt, rosigt och enkelt. Sen är det bara att bita ihop och likt Ronja ge ifrån sig ett avgrundsvrål "Framtiden, här kommer Jag!"
Kommentarer
Trackback
