blåbärsskogen
Jag minns så väl förr i tiden (Nu lät det som attt jag är lastgammal vilket väl inte är riktigt sant, men jag var i alla fall yngre då) när jag tvingades ut i skogen för att plocka bär och svamp. Någon enstaka gång i början kunde jag tycka att det var spännande och till och med lite roligt. Men spänningen övergick i realitet och jag tog mitt förnuft till fånga. För jag ska berätta dör dig hur det ligger tiil: Här i norr är det som att skriva under sin egen dödsdom när man beger sig ut i skogarna. Inte för att man är rädd för att stöta ihop med någon björn eller älg, det är inte det, nej det är dessa illmariga och blodsuktande (för att inte tala om det evigt, enerverande, surrandet) varelser som vi valt att kalla Myggor som kan driva än till vansinne.
Man garderar med MyggA och lager på lager med kläder. Men det är till lite nytta när man står dubbelvikt på någon myr eller i något buskage och svettpärlorna tränger fram, inte minst i pannan. Allt skydd man försvarat sig med går till intet och lockar istället till sig de små ligisterna som skjuter fram med full kraft för att komma åt sitt byte. Gör detta inte att man går under av blodförlust gör det garanterad att man drivs till vanvett.
Med denna inställning och när jag under de senaste åren skytt blåbärsskogen som pesten kan det ju tyckas att jag borde förvägras att ta del av några bär när det väl kommit in i huset.
Idag när jag gjorde en av tidernas godaste frukt shake, en blandning av blodapelsin och blåbär, fick jag lite dåligt samvete när jag stod där i frysen och plockade åt mig av de egenhändigt (alltså inte av mina händer) plockade blåbären. Jag ska inte lova något, men nästa sommar kanske jag och MyggAn gör ett nytt försök.
(Eller kan det inte räcka om jag är med och sköter rensningen? Snälla. )
